Orka provocera

Det var längesen jag skrev nåt här så nu ska jag göra nåt ruskigt korkat: mata trollen.

Jag yttrade för några dagar sedan mitt missnöje med en viss användare på Wikipedia, vilket genast ledde till en motreaktion som hette duga med försvarstal från varje håll och anklagelser om hur ond jag på alla sätt är.

Hur som helst var det här förstås världens lockbete för provokatörerna. Det borde jag ha anat innan jag skrev det, men eftersom det varit ganska lugnt på sistone tänkte jag att de flesta gett upp. Men icke. Jag slår vad om att minst en administratör på Wikipedia tillhör dessa väldigt små människor. De som när de ser en konflikt de har möjlighet att spä på loggar ut från sina konstruktiva artikelförfattande användarkonton och loggar in på sitt Mr Hyde-konto som i princip inte har en enda redigering. Och igång med provokationerna är det. Självklart är det här etablerade användare, som har full koll på personrelationerna. Inga medel skys det.

Jag undrar främst vad som driver sånt här beteende. Hur jävla kul kan det egentligen vara? Och framförallt, är man inte på Wikipedia för att skriva artiklar, vad gör man då där? Vad är poängen med att bråka vid sidan om? Jag förstår det inte och kommer aldrig att förstå det, men för tillfället är det jag som "gjort bort mig" (det vill säga kritiserat "fel person"), och därför är det mig trollen går på. Man slår alltid på den svage, det har man ju fått lära sig sedan lågstadiet när lärarna tittade bort medan den redan mobbade råkade ut för spö. Tyvärr håller folk fortfarande på med sådant så länge de lever. Folk växer inte upp.

Problemet är ju också att trollet ser möjligheten att dra med sig mindre erfarna användare. Dessa ställer sig på trollets sida och de enda som kan genomskåda trollet och blockera och ignorera, bemöts även de som problemanvändare.

För, mina vänner, trollen vinner alltid. Det går inte att slåss mot dem och de kommer aldrig att förlora för de har helt enkelt inget att förlora.

Läs även andra bloggares åsikter om Wikipedia, Internettroll

Världens bästa farfar

Det kändes lite overkligt när pappa ringde och berättade det, som om det egentligen inte var sant. Farfar hade man ju tänkt skulle leva för evigt. Lite som när mormor dog för nio år sedan, men då var man ju 15, idag är man 25... Om det var nån jag trodde skulle "leva för evigt" (det vill säga nå 100-strecket eller åtminstone få träffa de barn jag nån dag förhoppningsvis kommer skaffa) så var det farfar. Han jobbade i trädgården, spelade golf och gick på promenader upp i 90-årsåldern.

Men i slutet av förra året började saker och ting förändras lite. Det kändes som om han blev mindre och mindre och svagare och svagare. Till slut var det farmor som fick ta hand om honom istället för tvärtom, som det tidigare varit.

Så slutligen den 4 april 2009 var det slut. Just efter att ha förberett färdigt flytten för att komma närmare släkten under sina sista år lämnade han in för gott. Synd på ett sätt, men å andra sidan är det skönt att han slapp ödet som drabbar många. Han var relativt frisk, hörde bra, såg bra, och hade sinnesskärpa som en 60-åring - minst. Fram till för bara något år sedan hade han dessutom fysiken som en 70-åring. Se bara bilden ovan, som är tagen 2002.

Farfar var väl egentligen den, efter mormor, "storförälder" som jag känt mest för. Det gick alltid att diskutera med honom som om man var likar, och jag har nog fått mitt lokalintresse från honom. Synd att jag inte fick ut mer information ur honom innan han dog. Det kommer jag nog alltid ångra. Lika mycket som jag ångrar att jag lät släktforskningsprojektet rinna ut i sanden och förmodligen göra honom besviken över det.

När man läser sådana här texter slås man ofta av att de som skriver försöker framställa den avlidnes rabiata åtminstone för sin tid åsikter. Inte här. Farfar var en traditionalist: "det är mannen som för släkten vidare". Ironiskt nog fick han uppleva tre barnbarnsbarn, alla från sina son- och dottersdöttrar. Men jag kan ändå inte låta bli att nämna när han berättade om att han var på strippklubb i New York under mellankrigstiden. Det är häftigt!

Sen måste jag naturligtvis nämna golfen. Farfar var en golfgud. Inte många kan upprätthålla ett handicap på under 20 upp i 80-årsåldern. När han var 83, spelade han under sin ålder, 18 hål på 82 slag, något som få människor åstadkommit. Inte ens jag, som förvisso är en högst medelmåttig golfare, har någonsin spelat 18 hål på de slagen. Han har även upp i 70-årsåldern vunnit flera distriktsmästerskap och liknande. Jag är övertygad om att om han fötts på 80-talet hade han varit proffs idag. Bilden ovan är naturligtvis tagen på hemmabanan Ljunghusens golfklubb, bakom det gamla klubbhuset. Platsen är klassisk, en av de första bilderna på den färdigställda golfbanan är just från samma plats med just samma person som 15-åring som motiv.

Tack farfar, för de 25 år jag fick känna dig och för att du valde att hålla ut så här länge. 91 år är inte fy skam och det är bara att hoppas att jag får uppleva lika många år med samma friska kropp och själ som du hade.

Holger Vilén, född 12 november 1917, död 4 april 2009, vila i frid

I natt jag drömde

I natt drömde jag om något jag aldrig tidigare drömt om. Och nej, det handlade inte om fred på jorden eller nåt sånt hippieaktigt. Kom ihåg att det här är en dröm så detaljer är kanske inte så viktigt att de överensstämmer med verkligheten... Det är helheten som är det viktiga.

Jag var i Trelleborg (av nån anledning), där jag på nåt sätt skulle hacka mig in i en fildatabas, bara för att se om det funkar. Mycket riktigt gjorde det det, och nöjd med vad jag åstadkommit kopplade jag ner och började gå mot min bil. På vägen ser jag två poliser, som jag min vana trogen inte funderar så mycket över. Jag sa till och med hej till dem.

Genast blir man greppad om armen och de undrar vafan man håller på med. Jag tänker först "vanudå" sen "aaaaah, helvete". Min första reaktion var att neka, jag är trots allt ingen höjdare på teknik. Av någon anledning visar det sig nu också att poliserna är amerikaner. Jag förs till närbelägna Statoil (inte till polisstationen...), och möts av väldigt förvånade och chockade kassamedarbetare. Jag får ringa ett samtal, hem till mamma. "Ehm, jo, jag har lite problem" "Jahaja, vad har du nu gjort? *skratt*" "Alltså, det är rätt så allvarligt..." "Jodå, det har man ju hört förr" "Alltså, jag är anhållen för brott mot upphovsrättslagen och riskerar fängelse" "Oj...".

Efter ett tag kommer jag på att det kanske inte var så himla smart att neka till brott. Så i samråd med samma advokat som piratsnubbarna använde sig av (jag vet inte vem de använde, jag vet bara att det var samma i drömmen) erkänner jag men vi konstaterar samtidigt att inget brott egentligen kan bevisas.

Efter mycket om och men blir det också till slut så här och jag går fri.

Efter några mellanliggande drömmar får jag också veta att det samlats in pengar på internet för att täcka mina rättegångskostnader. Det blev ett överskott på sex guldmynt (valutorna såg ut som valutaikonerna i World of Warcraft...), som jag tänkte skänka till någon sorts förening för fri- och öppenhet. Nu hann jag dock vakna innan jag gjorde det.

Jag brukar inte minnas vad jag drömmer, och än mindre skriva ner mina drömmar, så det här var mest ett intressant experiment om något som säkert fler än jag har drömt i och med den här nya vågen av konstiga lagförslag och liknande. Det är medvetet lite virrigt skrivet, allt för att jag ska få ut så mycket som möjligt i text innan jag glömmer det. Hoppas det ändå var intressant att läsa.

Läs även andra bloggares åsikter om Fildelning, Drömmar, Upphovsrätt, Polis

Malmöfärd

Det är en lustig kurs man går. Delkursens slutseminarium gick ut på att traska runt i ett område i Malmö eller Lund och analysera det. Eftersom en pluggkamrat jobbar på Systembolaget på Värnhem bestämde vi oss förstås för att ta oss dit och prata med uteliggarna... Eftersom min bil är på service gick körpinnen till en annan pluggkompis och en gammal Audi 80 från 1987 med manuell choke (trodde de hade slutat med sånt vid den tiden...).  En skakig och brummig färd senare är man då i Malmö.

Efter att ha planerat frågor och intagit en tidig lunch på Burger King äntrades efter mycket om och men ("Jag pallar inte träffa dem, jag ser dem ju varje dag på jobbet, de kommer börja snacka med mig" etc etc) gick vi slutligen in på Värnan, som är ett ställe där de kan umgås med varandra, kolla på tv, vila, tvätta, låna telefon och dator osv. Några frågor ställdes till föreståndaren Roland och sen var det fotodags. Men det kom vi på först när vi gått ut därifrån...

Vår modige fotograf gick slutligen fram till ett gäng bestående av en skäggklädd jätte och två lite mer normalbyggda män, och tog en bild på dem trots protester. Vi har inte blivit uppsökta än...

"Vi möts 10 i morgon" byttes sen ut till ett sms "[namn censurerat] är asfull. Vi får ses 12 istället" klockan 12 i natt". Yay!

Gårdagens bästa replik var dock "Jobbar du här?" till en välklädd och ej illaluktande kvinna i 35-årsåldern som satt vid ett bord och spelade patiens. Klockrena svaret "Ser det inte ut som det?"

Läs även andra bloggares åsikter om Malmö, Uteliggare, Värnhem

Dygnsrytm, plugg och kaffe

Jaha, då var det dags igen. Sedan inlägget "hela natten lång" nedan har jag försökt vända tillbaka på dygnet... Men varför? Egentligen är det ganska mysigt att vara uppe på natten och delar av dagen. Enda nackdelen är att det är så förbannat ljust när man ska sova... Men nu börjar det funka ganska bra. Somnade 19 igår och gick upp för en och en halv timme sedan. Har försökt fokusera på en av David Harveys säkerligen jättesmarta texter, men hittills har det mest blivit kringlarvande. Så himla svårt att få ihop ett par sidor om den nyliberala staden ska det väl inte vara.

På tal om plugget har äntligen min gamla kaffebryggare som mina föräldrar hittade gömd i ett skåp kommit till användning. Vi (jag + kursare) kom på att det var dyrt att köpa kaffe för tio kronor varje dag (10 kr om man vill ha riktigt kaffe på närbelägna Gerdahallen, 3 kr om man vill ha sunkkaffe ur billiga maskiner), så vi bestämde oss för att fixa en kaffebryggare. Snäll och generös och allt möjligt som jag är donerade jag min gamla oanvända sådan till institutionens fikarum. Efter en genomkörare av fyra koppar ren vinäger (fråga inte mig, kursardanskens fel) stank det vinäger i hela fikarummet och alla utbytesstudenter undrade vafan vi höll på med (en frågade till och med vad det var för apparat vi hade tagit dit!). Efter några genomkörare av vatten och några till eftersom vattnet fortfarande var gult kunde man till slut inviga den. Och hittills har ingen insjuknat. Bra. Förresten kan jag nämna att när jag tog fram den ur städskåpet låg det i ett säkert två år gammalt kaffefilter med säkert lika gammal kaffesump...

Det här är förresten prokastrination på hög nivå. Tillbaka till arbetet!

Läs även andra bloggares åsikter om Kaffe, Dygnsrytm, David Harvey, Geografi

Hela natten lång...

Strategispel är farliga! Jag har precis suttit en hel natt tillsammans med en kompis (vid varsin dator...) med Transport Giant. Jag vet inte vad det är med mig och strategispel, men man kan verkligen bli helfast. Jag har tidigare pratat mig varm för Transport Tycoon och det här kan man väl säga är en lite mer utvecklad version av det spelet. Fler fordonsalternativ, mer invecklad ekonomi och längre transportled. Och ett idiotiskt järnvägssystem där allt måste sitta ihop!

Järnvägssystemet har iofs fått en att yttra en och annan JÄVLAFÖRHELVETEFANVARFÖRGÅRDETINTEATTSÄTTAIHOPSPÅREN? men som tur är förstår det här spelet att det faktiskt kan finnas fördelar med andra transportvägar. I Transport Tycoon är det som bekant i princip alltid tåg som gäller. I det här spelet är det inte lika svart på vitt. Lastbilar kan lasta mer än i TTD och är på korta avstånd klart jämförbara med tåg vad gäller effektivitet. Dessutom har spåren gjorts precis så dyra och jobbiga som de egentligen ska vara att bygga, så att de redan utlagda vägarna med några utbyggnader tenderar att locka mer.

Spelet är för den delen tyskt, med allt vad det innebär av micromanagement och lite märkligt menysystem. Ingen tutorial finns heller, så man slängs in i ett uppdrag där man ska bygga ett antal fort på ett antal år, och måste själv lista ut att man ska frakta stammar från skogshuggaren till sågverket, där de sågas till brädor, för att sen ta dem till forten. Början utspelar sig 1850, så det är hästdroskor som gäller. Snacka om osexig första bana. Men det är det som lite är grejen med spelet. Det här spelet ger inga belöningar när man gör nåt bra såsom introfilmer till uppdragen, någon topplista (vad jag sett, men jag har för mig att det finns en sån meny i huvudmenyn, det kanske gäller oändliga spel som jag inte testat än) eller någon som helst uppmuntran till en att fortsätta. Allting bygger på ens eget intresse att spela spelet.

Och om det är kul? Tja, jag körde hela Australienkampanjen på en kväll igår (förutom vad som förmodligen är det sista uppdraget, som jag ska sätta mig med nu), och spelade oavbrutet mellan ungefär 16 och 07...

Tur att man inte har nån tenta på gång.

Läs även andra bloggares åsikter om Datorspel, Logistik

Bloggkartan

Ja, tydligen måste man göra så här och det går inte att lösa på nåt smidigare sätt so here goes mitt mest värdelösa blogginlägg någonsin: Bloggkartan.

Nu ska jag botanisera bland bloggwidgets...

Ge blod

Att ge blod är något som varje frisk människa borde se som en självklarhet. Jag började med det för några år sedan men har väl i ärlighetens namn inte varit så duktig på att gå dit varje gång jag kunnat som jag borde. Som man kan man ge fyra gånger om året och som kvinna tre.

Det går fort, smärtan är det inget att fundera över (det sticker till så man knappt märker det och sen spänner det lite i armen) och det enda lite obehagliga kan vara att man kan känna sig yr i några timmar efteråt om man inte ätit ordentligt.

Den stora fördelen med blodgivning är förstås att man ger en annan människa den största gåvan man kan ge den: möjligheten att leva vidare. En annan mer påtaglig fördel är väl den stora egoboosten, speciellt av att gå runt med det där plåstret på sommaren när man har kortärmat.

Men nu ska alltså populistiska Piratpartiet komma och sno det här ifrån alla de som i alla år gett blod utan att ha en tanke på de åsikter som detta parti i övrigt står för. Kampanjsidan får det att se ut som någon sorts ny idé, vilket det så klart inte är.

Självklart är det bra om en massa människor anmäler sig som blodgivare på grund av det här, men det är tråkigt att se att något i grunden bra utnyttjas för att ge legitimitet till en i grunden extremt populistisk rörelse. Dessutom har de nog inte tänkt på att man efter att man varit på blodcentralen första gången måste vänta ett antal veckor innan man verkligen kan ge blod. Hur många hinner tröttna däremellan?

Men hur som helst, fundera inte, anmäl er hos er närmsta blodcentral i redan idag. Och för min del är det slut på ursäkterna, dags att ta sig dit och ge.

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Blodgivning, Blod, Populism

Yay!

Så blev man då klar med hela A-kursen i samhällsgeografi. Och bara en enda komplettering behövde man skriva på hela kursen. Det känner jag mig jäkligt nöjd med. Så svårt att studera är det inte om man bara ser till att skärper sig... Det bästa av allt är att CSN inte kan döda mig förrän om ett år.

Då gäller bara att skriva tre sidor om småskaliga företagarregioner till i morgon då... GAH!

Läs även andra bloggares åsikter om Studier, CSN

Transport Tycoon

Åh nej, inte igen...

Med ojämna mellanrum sedan spelet släpptes 1994 har jag kört Transport Tycoon... Första gången var på kompisens 386, då sparade vi på 5,25"-disketter... Sedan blev det väl ett uppehåll men jag upptäckte spelet igen nån gång runt 1998 och den gången gick besattheten till total överdrift. Jag sparade kalkylblad över mina framgångar över tid och satt och jämförde vad som kunde göras bättre. Att optimera tågsträckorna blev det viktigaste i livet.  Custom-områden såsom Mallorca, Saharaöknen och Tyskland var skitroliga att spela. Det gick till och med så långt att jag och en kompis skapade ett Skåne-scenario som jag spelade en del.

Sedan 2004 släpptes Locomotion vilket jag köpte online (big mistake, nu måste man ju pirata det för att skaffa det igen...). Det var lika grymt som jag hade väntat mig att det skulle vara, med den faktiskt överlägsna byggmotorn från Rollercoaster Tycoon (många avskyr den men de är bakåtsträvare!). Scenarier gjorde också att spelbarheten ökade och jag var lika fast där...

Så till sist 2009 har jag skaffat Transport Tycoon deluxe tillsammans med öppen sås-programmet OpenTTD. Lika kul som sist med lite tillägg som gör det mer spelbart och modernt. Se hur lång tid det tar innan jag är fullständigt fast i det här också...

Läs även andra bloggares åsikter om Transport Tycoon, OpenTTD, Locomotion, Datorspel

CSN som vanligt..

Tänk att det ska vara så enkelt att byta lösenord på nätlegitimation som att skaffa en ny! Nåja, då var det löst och CSN ansökt... "Besked inom fyra dagar" stod det på hemsidan. Lite annorlunda än "vi skiter i dig tills du ringer och klagar". Trist bara att de mindre tekniska ska diskrimineras, som vanligt nuförtiden.

Då är det bara att hoppas på att man är godkänd på hemtentan och kompletteringen från delkurs 3 ska skrivas i morgon bitti, vilket nog inte blir nåt problem eftersom mitt dygn ändå är så stört så jag sovit mellan 13 och 20 idag (vilket nog blir några timmar till i natt)...

Snälla låt mig bli av med mina CSN-problem en gång för alltid!

Läs även andra bloggares åsikter om CSN, Nätlegitimation

Blurk

Fin tajming att man lyckas bli sjuk två dagar innan slutseminarium för kursen. Ännu bättre att mina gruppkamrater också är sjuka... Nåja, det löser sig säkert.

Hur som tänkte jag ranta vidare om CSN. Nu fick jag precis veta via IRC att en person tror att studieförsäkran lämnas per termin. Det gjorde mig betydligt mycket lugnare eftersom jag tillbringat den senaste timmen med att leta efter sådan information på CSN:s hemsida. Det hade ju varit fint om de haft sådan info lättillgänglig så att man kunnat hitta den när man letar efter den och klockan är efter telefontid. Det skulle göra så man sluppit våndas i plågor över att inte veta hur det gick med förra ansökan. Inte för att jag är helt lugn förrän jag fått mina pengar utbetalade då.

Vilket leder mig in på det här met nätlegitimation. Jag har tydligen Telias nätlegitimation eftersom jag har SEB som bank. När jag skulle testa nätlegitimationen fick jag meddelandet att både webbläsare och operativsystem var okända men att jag skulle testa i Firefox istället eftersom nätlegget inte fungerar i Safari på Mac... Behöver jag tillägga att jag sitter i Windows Vista med webbläsaren Chrome?

Sagt och gjort, kör skiten i IE istället. Ange säkerhetskod... Eh... Ja, när man glömt den brukar det gå att fixa på ett enkelt sätt. Där kommer vi till problem 2: när man bygger ett datorprogram och skriver in länkar i felmeddelandena får man väl fantamej se till att inte göra länkarna ickefungerande! Men så långt har nån inte tänkt. Så supporten för nätlegitimationen är helt enkelt död. Jippi. Behöver jag tillägga att jag fått 404 error på CSN när jag försökt använda nätlegitimationen för att söka studiemedel, i ett år nu?

En sak till appropå CSN: sist jag la ett brev på lådan var det framme hos mottagaren nästa dag. När jag beställer blanketter för utbetalning av studiemedel via talsvar (det går bara att beställa blanketter för inbetalning på hemsidan, undra varför...) får jag svar att den kommer om cirka en vecka... Antingen har Posten blivit väldigt usla på sistone eller så har CSN en posthantering under all kritik.

END RANT

Min dag? Åt helvete.

Läs även andra bloggares åsikter om CSN, Sjukdom, Telia, SEB, Nätlegitimation

Jag lever igen!

De senaste dagarna har varit ett under av produktivitet, om man räknar allt annat än bloggande och Wikipedia.

Jag har ett mantra som lyder "man skriver inte tenta över julen", och det får man ju naturligtvis sota för nu (intelligensen i att låta terminen gå över julen ska det rantas om senare). Inlämning den 7:e, "det är lugnt!". Böckerna hade jag inte så jag tänkte åka till bibblan för att låna ref-ex. Icke! Julstängt! FAAAAN! Julstängt fram till idag! Idag öppet 12-15! Sagt och gjort. Googlade mig fram till några av frågorna, fick låna bok till två frågor och idag har jag då suttit och skrivit resten. Klar!

Otroligt nog gick det nog faktiskt... Det kändes i alla fall bra när jag läste igenom den. Något övernoterad är den kanske dock, men det är kanske ett sätt att få det att se ut som om det är bättre än vad det är...

Så nu kan livet återgå till det normala igen, förhoppningsvis. AAAAAH CSN...[fade out]

Läs även andra bloggares åsikter om Hemtenta, Jul, CSN

Sista ordet

En sak med debatter som är otroligt irriterande, är det sista ordet.

Det känns ofta skönt att få sista ordet i en debatt där det slutar med att man inte kommit närmare varandra åsiktsmässigt. Samtidigt känns det som om "varför ska man hålla på i all oändlighet eftersom ingen vill låta den andra få sista ordet?" Sen tänker man "men om jag låter henom få sista ordet så kan åtminstone ingen säga att jag är sniken". Men då tänker man att någon annan som läser debatten då tänker "haha, där fick han verkligen på nöten och hade inget att svara!" Det är helt enkelt en lose-lose-situation.

Får man sista ordet ses man som en sniken person som aldrig kan lägga ner en debatt, och får man det inte ses man som "debattförlorare" (det här med att vinna och förlora en debatt får jag skriva om nån gång...)

Så hur ska man göra egentligen? Jag tycker egentligen alltid att det jobbigaste med en debatt är när den börjar ta slut utan att man känner att man kommit fram till något...

Läs även andra bloggares åsikter om Debatteknik

Tack Wikipedia

För att du gjort så jag för första gången i mitt liv lyckats vinna en omgång Trivial Pursuit!

Kuriosa: Upplagan 1984 innehåller frågorna "Vart ska man åka om man vill spela en golfrunda på Ljunghusen?" och "Vilken är världens yngsta bollsport i lag?" Svaret på den sistnämnda önskar jag i kommentarerna.

Läs även andra bloggares åsikter om Trivial Pursuit, Wikipedia

Att vara hemma...

*"Sluta vara en sån jävla datanörd" - pappa

*"Kan du visa mig hur man kommenterar på din blogg" - mamma

...

Läs även andra bloggares åsikter om Familj

Att mena väl

Ibland känns det som om vad man gör så blir det fel. Varför ska det vara så svårt för vissa att inse att man faktiskt har goda avsikter? Alltid ska det dyka upp "din fejkade vänlighet lurar ingen" och liknande. Vem vinner på det? Varför inte utgå ifrån att vänligheten är uppriktig, så länge motsatsen inte bevisats? Är man rädd för att känna sig lurad eller? Vem kan klandra att man litar på någon som försöker hjälpa till? Har ett samhälle som är så fyllt av idioter som försöker utnyttja sina medmänniskor genom att spela snälla gjort oss så extremt misstänksamma att vi aldrig kan tro på någon som bara är snäll? Är det så att vi inte kan lita på någon som är extremt ironisk, sarkastisk och/eller cynisk?

I så fall är vi på allvar på väg emot ett riktigt tråkigt samhälle. Var snäll mot din medmänniska och bli inte misstänksam om den personen är snäll mot dig.

Läs även andra bloggares åsikter om Vänlighet

Helårsmust

Det är en grej jag inte fattar, varför kan jag inte köpa julmust när jag vill? Vad finns det för anledning att säsongsbegränsa en riktig storsäljare? Förstår inte Carlsberg med flera vilken kassako som de förstör genom att bara sälja den runt jul och runt påsk?

Sommarmust lanserades för några år sedan. Jag vet inte om den fortfarande säljs, men haters kom med kommentarer som "man kan ju inte dricka julmust på sommaren!" som om en viss smak och en viss tid på året skulle ha någon speciell anknytning... Det är rent trams. Julmust är gott och blir inte mindre gott för att man kan njuta av den när man vill. Det är väl snarare mystiken omkring julmusten som blir det spännande när man inte kan få tag på den när som helst. Typ som att dricka öl innan man var 18.

Vad jag kan se finns det inte ett enda ekonomiskt argument för att låta bli att sälja en framgångsrik produkt över hela året. Ner med säsongsbundenheten. Fram för en årstidsneutral must!

Läs även andra bloggares åsikter om Julmust, Påskmust, Sommarmust

Grannsämja

Jag bor i ett flerfamiljshus där grannarna bor nära inpå. Jag känner ingen av dem och har pratat med ett fåtal. Hur kommer detta sig? Varför pratar man inte med sina grannar? Varför umgås man inte med dem? Majoriteten av lägenheterna i huset är ettor och man kan nog dra slutsatsen att de flesta är relativt unga och ensamboende. Alltså borde man åtminstone ha något gemensamt. Ändå kommunicerar man inte.

Nu för en kvart sedan skakade hela huset. Jag vet inte vad det är, jag vet inte om det är lokalt och jag vet inte om det är ett jordskalv som någon föreslog. Men det här var första gången på länge som jag faktiskt pratade med några grannar. Det samlades en liten hög utanför och vi diskuterade vad som hänt. Sedan gick alla till sitt igen och det var som förr...

Den här texten ska förresten inte handla om något jordskalv, men jag måste ändå kommentera det. Det här är första gången jag upplever något liknande, och vi brukar ju inte precis drabbas av sådant i det här landet... Det var riktigt läskigt, allting skakade och man kände sig verkligen maktlös. Knäpp dygnsrytm som jag har satt jag i soffan och surfade när det hände. Otroligt märklig upplevelse. Får se om det står nåt på nätet nu när dagen nalkas. Uppdatering: Sydsvenskan

I min förra lägenhet hade jag en granne intill mig och två grannar ovanför. Grannen intill mig var den enda av dem som jag någonsin såg. De andra kan jag helt ärligt säga att jag inte har en aning om hur de såg ut ens, bara vad de hette baserat på namnen på brevlådorna...

Är det här ett svenskt fenomen? Är vi verkligen så rädda för att kommunicera med folk vi inte känner och kanske skaffa oss vänner?

Läs även andra bloggares åsikter om Grannar, Jordskalv

Årsdagen

Suck, jag glömmer alltid min årsdag på Wikipedia...

Det är den 16 november och jag tänker varje år i september ungefär att jag ska förbereda en riktigt bra artikel till just den dan. Men alltid glömmer jag bort det fullständigt och kommer på det ett par veckor senare. Jag har till och med en räknare på min användarsida som jag upptäckte idag visade "Grillo har varit på Wikipedia i 4 år, 0 månader och 18 dagar". Det var då jag kom på mitt misstag för det här året... Men nästa år är det femårsjubileum, då ska jag fantamej komma ihåg det!

Läs även andra bloggares åsikter om Wikipedia