Hela natten lång...

Strategispel är farliga! Jag har precis suttit en hel natt tillsammans med en kompis (vid varsin dator...) med Transport Giant. Jag vet inte vad det är med mig och strategispel, men man kan verkligen bli helfast. Jag har tidigare pratat mig varm för Transport Tycoon och det här kan man väl säga är en lite mer utvecklad version av det spelet. Fler fordonsalternativ, mer invecklad ekonomi och längre transportled. Och ett idiotiskt järnvägssystem där allt måste sitta ihop!

Järnvägssystemet har iofs fått en att yttra en och annan JÄVLAFÖRHELVETEFANVARFÖRGÅRDETINTEATTSÄTTAIHOPSPÅREN? men som tur är förstår det här spelet att det faktiskt kan finnas fördelar med andra transportvägar. I Transport Tycoon är det som bekant i princip alltid tåg som gäller. I det här spelet är det inte lika svart på vitt. Lastbilar kan lasta mer än i TTD och är på korta avstånd klart jämförbara med tåg vad gäller effektivitet. Dessutom har spåren gjorts precis så dyra och jobbiga som de egentligen ska vara att bygga, så att de redan utlagda vägarna med några utbyggnader tenderar att locka mer.

Spelet är för den delen tyskt, med allt vad det innebär av micromanagement och lite märkligt menysystem. Ingen tutorial finns heller, så man slängs in i ett uppdrag där man ska bygga ett antal fort på ett antal år, och måste själv lista ut att man ska frakta stammar från skogshuggaren till sågverket, där de sågas till brädor, för att sen ta dem till forten. Början utspelar sig 1850, så det är hästdroskor som gäller. Snacka om osexig första bana. Men det är det som lite är grejen med spelet. Det här spelet ger inga belöningar när man gör nåt bra såsom introfilmer till uppdragen, någon topplista (vad jag sett, men jag har för mig att det finns en sån meny i huvudmenyn, det kanske gäller oändliga spel som jag inte testat än) eller någon som helst uppmuntran till en att fortsätta. Allting bygger på ens eget intresse att spela spelet.

Och om det är kul? Tja, jag körde hela Australienkampanjen på en kväll igår (förutom vad som förmodligen är det sista uppdraget, som jag ska sätta mig med nu), och spelade oavbrutet mellan ungefär 16 och 07...

Tur att man inte har nån tenta på gång.

Läs även andra bloggares åsikter om Datorspel, Logistik

Red Alert

Jag har precis lagt mina fyra senaste timmar på Red Alert. Det första från för evigheter sedan alltså. Jag har faktiskt aldrig spelat det själv. På den tiden hade min kompis Red Alert och jag Warcraft 2. Man kompletterade varandra och striden om vilket av dem som var bäst var förstås aldrig över.

Nåt som gjorde att Red Alert verkade så sjukt mycket häftigare var ju förstås filmerna med riktiga skådespelare. Hur man nu kan kalla det för "riktiga" skådespelare då... Det är dock grymt skoj att garva åt de kassa ryska (eller ska de vara tyska...?) brytningarna och hemska skådespelartalangerna. Att se Einstein döda Hitler är obetalbart.

Men totalt sett kan man väl säga att spelet håller fortfarande, om man inte väntat sig ett modernt RTS. Lite störigt bara att man inte kan öka upplösningen så spelet uppehåller sig på en minimal del av skärmen (det kanske man kan avhjälpa genom att ställa om Windows-upplösningen? inte testat).

Klart värt att lägga en kväll eller två, eller 15, på även idag, speciellt om man aldrig spelade det på allvar när det var nytt och tycker att moderna RTS är helt för komplicerade!

Läs även andra bloggares åsikter om Red Alert, Datorspel, Nostalgi

Transport Tycoon

Åh nej, inte igen...

Med ojämna mellanrum sedan spelet släpptes 1994 har jag kört Transport Tycoon... Första gången var på kompisens 386, då sparade vi på 5,25"-disketter... Sedan blev det väl ett uppehåll men jag upptäckte spelet igen nån gång runt 1998 och den gången gick besattheten till total överdrift. Jag sparade kalkylblad över mina framgångar över tid och satt och jämförde vad som kunde göras bättre. Att optimera tågsträckorna blev det viktigaste i livet.  Custom-områden såsom Mallorca, Saharaöknen och Tyskland var skitroliga att spela. Det gick till och med så långt att jag och en kompis skapade ett Skåne-scenario som jag spelade en del.

Sedan 2004 släpptes Locomotion vilket jag köpte online (big mistake, nu måste man ju pirata det för att skaffa det igen...). Det var lika grymt som jag hade väntat mig att det skulle vara, med den faktiskt överlägsna byggmotorn från Rollercoaster Tycoon (många avskyr den men de är bakåtsträvare!). Scenarier gjorde också att spelbarheten ökade och jag var lika fast där...

Så till sist 2009 har jag skaffat Transport Tycoon deluxe tillsammans med öppen sås-programmet OpenTTD. Lika kul som sist med lite tillägg som gör det mer spelbart och modernt. Se hur lång tid det tar innan jag är fullständigt fast i det här också...

Läs även andra bloggares åsikter om Transport Tycoon, OpenTTD, Locomotion, Datorspel

Yuukichan's Papa

YES! Eh, vem? Snubben bakom musiken till Megaman 1, 2 och Ducktales bland andra. Att en sådan här duktig kompositör kan var helt okänd för omvärlden är helt klart tråkigt, men inte så konstigt. Vem kunde tro att vi år 2008 fortfarande skulle nynna på de enkla åttabitskompositioner som komponerades på 80-talet till spel vi spelade som barn? Och jo, idag upptäckte jag att det även är den här personen som låg bakom musiken till Street Fighter 2. Fantastiskt!

Finns det någon som förtjänar respekt är det i alla fall den här personen, som egentligen heter Yoshihiro Sakaguchi och som har en jättekort artikel på engelska Wikipedia.

Så om du nånsin googlar på ditt namn: ユーアーザベスト (tack google translate)

Läs även andra bloggares åsikter om Spelmusik, Datorspel, Mega Man

Gamla spel vs nya spel

Nej, detta kommer inte att handla om hur mycket bättre gamla spel är gentemot nya eller tvärtom. Sådana generaliseringar går inte att göra eftersom spelen förr och spelen nu hade helt olika förutsättningar.

Men när Megaman 9 kom gav det mig en liten tankeställare. Många recensioner handlade om hur grymt det var, men kunde ofta inte låta bli att flika in att "det är för svårt" eller "det är för kort". Klagar man på dessa två punkter har man helt missat hur gamla spel fungerade. Poängen var inte att låsa upp nya vapen, poängen var att klara spelet. Därför, för att ge så mkt omspelsvärde som möjligt, var man tvungen att göra spelet så svårt att det krävde nötande för att klara det. Megaman 9 tar fasta på det här, och är verkligen svårt och kräver att man nöter in banorna. När man väl gjort det är det dock relativt enkelt att springa igenom.

Megaman 2 brukar exempelvis folk hävda är jättesvårt, men jag ser inte problemet. Bara man lär sig banorna, håller sig borta från skotten och har rätt vapen mot bossen är spelet jättelätt. Men det är också hela grejen. Det är fortfarande kul att spela igenom när man lärt sig det, men det är också kort. Just för att det ska fortsätta vara kul och gå fort att springa igenom på en eftermiddag. Istället för tidigare nämnda Dead Rising, som är avsett att spelas på ungefär samma sätt, men som tar flera dagar att spela sig igenom. Då tappar man omspelsvärdet hur man än gör. Frågan är om inte Dead Rising hade tjänat på att vara kortare...

Alltså, olika spel har olika syften. Tyvärr är det så att ett spel idag måste vara så pass lätta att det tar lång tid att springa igenom dem, men helst ska man aldrig dö på vägen. Istället finns det tusentals mer eller mindre meningslösa saker att låsa upp på slutet. Jag drar inga slutsatser om vad som är bättre eller sämre, det får var och en själv avgöra. Personligen kan jag njuta av båda typerna, även om jag nog aldrig skulle återuppta ett spel som Castlevania: Curse of Darkness till Xbox efter jag klarat det, medan jag fortfarande spelar om Megaman 2 minst en gång om året.

Läs även andra bloggares åsikter om Datorspel, Megaman

Dead Rising

Jag vet att jag är sisådär tre år för sen med det här, men jag har funderat på att skriva en rant om hur bra Dead Rising inte blev ganska länge nu...

Jag minns när Xbox 360 var på gång och ett av de första spelen som utannonserades var Dead Rising. Jag var precis inne i en zombiefas (är jag väl fortfarande *moarror*), och jag såg verkligen fram emot det. Eftersom jag inte kunde köpa en 360 själv fick jag dock vänta med att testa det tills min bror skaffade det typ ett år senare. Startar upp det och introt är grymt. Man åker på en helikopter och fotar folk som slåss mot zombier i äkta Dawn of the Dead-manér. Tänkte att det här kan inte bli annat än årets spelupplevelse. Fan vad fel jag hade.

När man väl kommer fram upptäcker man till att börja med att textstorleken av någon anledning är mindre än minimal och dessutom inte pausar spelet så man får en chans att läsa i fred. På en relativt sunkig gammal 28" CRT-tv gör det att man inte har en chans att hänga med i vad man ska göra. Zombierna var jag nöjd med, att man inte dör på ett bett är väl nödvändigt för spelbarheten, och vapnen var oftast grymma (och skjutvapnen var precis så ineffektiva som de logiskt sett borde vara). Däremot känns savestates otroligt förlegat. Hela grejen är ju att döda zombies, och då vill man inte komma ihåg att leta sparställen... Men det var precis vad man var tvungen att göra, och det blev man varse första gången man dog och fick börja om från början igen. Hallå, det här är (eh, var) 2006. Autosave är standard numera, sådär gör man inte!

När man väl lärt sig det upptäcker man att kamerabatteriet tar slut. Man får infon att "ladda ditt batteri" men ingen info om var man gör det. Upptäcker till slut att man så klart gör det i kameraaffären, men lite vägledning vore inte fel, plus att det var näst intill omöjligt att hitta själva laddaren i kameraaffärren. Och man kan tycka att det av spelbarhetsmässiga skäl borde finnas åtminstone en säker plats i spelet, icke! Inte ens korridoren till hissen tillbaka till högkvarteret är säker. Tvärtom är den helt jävla omöjlig att ta sig igenom ordentligt.

Poängen med spelet är tydligen att det ska ha ett stort omspelsvärde och vara ganska kort. Jag kom dock aldrig i närheten av att klara det ens en gång, eftersom det gång på gång hände att man glömde spara vid självklara platser och gick och dog på nåt slumpmässigt sätt så man fick köra om stora delar av spelet, gång på gång på gång.

Dead Rising hade alla möjligheter att bli Bäst(tm), men misslyckades på alla punkter förutom själva zombieslaktandet, som självklart är det de fokuserat mest på.

Och spelutvecklare: det finns fortfarande folk som inte har råd med HDTV men som ändå vill spela de nyaste spelen på de senaste spelkonsolerna.

Läs även andra bloggares åsikter om Datorspel, Zombier

Flashspel

Jag älskar alla små flashspel som finns ute på nätet. De är så simpla men ändå så roliga och beroendeframkallande. De påminner om en tid då spelen var simpla men ändå fick en att fortsätta och fortsätta (en tid innan min tid, när jag började spela hade de börjat scrolla i sidled). Hade Donkey Kong utvecklats idag hade det nog gjorts som flashspel, och Pacman är inte speciellt kul längre (faktiskt, jag är hädare), men även det hade ju fungerat som flashspel.

Vågen med såna här simpla spel vet jag inte riktigt när den startade, men det första jag spelade var nog Elasto Mania (det hette nåt annat innan det men jag kan inte minnas vad). Det var ett simpelt motorcykelspel med mångravitation. I och för sig inget flashspel per se, men liknande bara en gång till-spelsätt. Efter detta var det nog Zookeeper som fick igång mig. Genomgående är att jag aldrig hittar de här spelen själv, och inte spelar några sådana med ganska långa mellanrum. Ändå blir jag lika besatt av dem när jag hittar eller blir länkad nya.

Igår blev jag tipsad om både Goldminer och Puzzle Farter. Det sistnämnda går faktiskt att klara! Jag kom till nivå 22 av 50.

Det är verkligen märkligt hur sådana här minimalistiska spel kan dra så mycket uppmärksamhet ifrån oss, när vi har moderna spelkonsoler med ultrasupergrafik och allt möjligt. Jag försöker inte glorifiera äldre spel, men däremot simpla sådana. Så länge det är roligt att spela, är det bra att spela, helt oavsett var man hittar spelen, om de kostar pengar, eller genom vilket medium man spelar dem.

Innan jag avslutar kan jag inte låta bli att även länka en XKCD som behandlar ämnet.

Läs även andra bloggares åsikter om Datorspel, Flash