Grannsämja

Jag bor i ett flerfamiljshus där grannarna bor nära inpå. Jag känner ingen av dem och har pratat med ett fåtal. Hur kommer detta sig? Varför pratar man inte med sina grannar? Varför umgås man inte med dem? Majoriteten av lägenheterna i huset är ettor och man kan nog dra slutsatsen att de flesta är relativt unga och ensamboende. Alltså borde man åtminstone ha något gemensamt. Ändå kommunicerar man inte.

Nu för en kvart sedan skakade hela huset. Jag vet inte vad det är, jag vet inte om det är lokalt och jag vet inte om det är ett jordskalv som någon föreslog. Men det här var första gången på länge som jag faktiskt pratade med några grannar. Det samlades en liten hög utanför och vi diskuterade vad som hänt. Sedan gick alla till sitt igen och det var som förr...

Den här texten ska förresten inte handla om något jordskalv, men jag måste ändå kommentera det. Det här är första gången jag upplever något liknande, och vi brukar ju inte precis drabbas av sådant i det här landet... Det var riktigt läskigt, allting skakade och man kände sig verkligen maktlös. Knäpp dygnsrytm som jag har satt jag i soffan och surfade när det hände. Otroligt märklig upplevelse. Får se om det står nåt på nätet nu när dagen nalkas. Uppdatering: Sydsvenskan

I min förra lägenhet hade jag en granne intill mig och två grannar ovanför. Grannen intill mig var den enda av dem som jag någonsin såg. De andra kan jag helt ärligt säga att jag inte har en aning om hur de såg ut ens, bara vad de hette baserat på namnen på brevlådorna...

Är det här ett svenskt fenomen? Är vi verkligen så rädda för att kommunicera med folk vi inte känner och kanske skaffa oss vänner?

Läs även andra bloggares åsikter om Grannar, Jordskalv