Det känns bra att ha fel

Det sägs att det är en dygd att erkänna när man haft fel. Jag skrev ett blogginlägg för några dagar sedan om censur av engelska Wikipedia. Det stämde bra, men jag skrev i min bitterhet att media skulle ta IWF:s sida i konflikten och att det skulle bli ett himla liv.

Jag hade fel.

Det blev ett par artiklar, bland annat en i SvD. Men otroligt nog har alla artiklar jag läst varit relativt balanserade. Här finns IWF:s officiella uttalande.

Man undrar ändå, vad är IWF:s roll i den brittiska internetmaktsfären? De verkar samarbeta med de flesta seriösa ISP:er, men har ändå ingen roll inom politiken och inga tydliga juridiska befogenheter. Ingen gillar ju barnporr, så risken är ju att nu när blocken på Wikipedia är lyft, blockeras bara okända sidor... Och ifrågasätter man detta finns det säkerligen folk som tar till känsloargument om "men håller du barnpornografer om ryggen". Problemet är väl att den här typen av godtyckliga blockeringar kommer att leda till fler och fler fall av den här typen.

Detta är en form av privatspaning som i min mening är förkastlig, och klart jämförbar med vad IPRED skulle innebära. Att en privat organisation kan stänga av webbplatser för den brittiska allmänheten är inte bara förvånande utan rent äcklande. Hur kan det vara så lätt att hindra yttrandefriheten i ett västland? Var är insynen?

"But won't anyone think of the children?!" Jodå, förstås. Det är ju aldrig bra att det sprids barnporr via nätet. Men hela poängen är att det inte bör vara en privat organisation som ska reglera detta, utan i så fall någon sorts myndighet med fullständig insyn. Och där råkar vi på det andra problemet: om det finns full insyn, är det ju ändå möjligt att veta vilka webbplatser som visar barnporr och ta sig runt skydden.

Detta är en svår fråga som i all evighet kommer att diskuteras, men ingen tjänar på att använda känsloargument för att inskränka yttrandefriheten och censurera mänsklighetens enda fria utpost.

Läs även andra bloggares åsikter om Wikipedia, Internet, Censur