DRM

Nuförtiden är det poppis att skriva en rant om IPRED, det tänker jag dock inte göra. Det är sugigt nog utan att jag förklarar exakt på vilket sätt det suger, det gör så många andra bättre än jag.

Istället ska jag ranta lite om DRM-skyddad musik (och annan media). När man köper nerladdningsbar musik via nätet är den som bekant i princip alltid kopieringsskyddad på något sätt. Detta innebär att man kan spela den på sin egen dator och möjligen föra in den på sin mp3-spelare, men inte mycket mer än så. Vad är det för fullständigt barock begränsning? Jag som kör bil bränner ofta samlingsskivor och vill då kunna bränna över musik jag betalat för (och sådan jag inte betalat för, hyckleri luktar illa) till en samlingsskiva. Det går inte om musiken i fråga är köpt som en nerladdning.

Detsamma gäller om jag av någon anledning byter dator eller har en hårdvarukrasch (eller bara vill formatera datorn eftersom den segar och mögar sig). Helt plötsligt går min helt lagligt införskaffade musik förlorad, utan möjlighet att återfå den. Vill jag ha tillbaka musiken utan att betala för den igen, måste jag bryta mot lagen. Det är som om ens cd-skivor skulle gå sönder varje gång man flyttade, och man skulle vara tvungen att byta ut sin skivsamling mot nya identiska skivor varje gång det inträffar, istället för att det fåtalet tillfällen en skiva faktiskt går sönder, bränna av kompisens likadana eller plocka fram en egen säkerhetskopia (ofta i form av mp3-filer på datorn).

Jag är inte jätteinsatt i vilka nätbutiker som finns, och vilka som erbjuder DRM-fria lagliga musiknerladdningar, men gillar ni inte ovanstående onda cirkel, bojkotta de företag som säljer DRM-skyddad musik. Det är bättre att vara pirat från första början, än att tvingas till att vara det eftersom den lagliga fildelningsmarknaden har helt för många barnsjukdomar.

Läs även andra bloggares åsikter om DRM, Musik, Nerladdning