Världens bästa farfar

Det kändes lite overkligt när pappa ringde och berättade det, som om det egentligen inte var sant. Farfar hade man ju tänkt skulle leva för evigt. Lite som när mormor dog för nio år sedan, men då var man ju 15, idag är man 25... Om det var nån jag trodde skulle "leva för evigt" (det vill säga nå 100-strecket eller åtminstone få träffa de barn jag nån dag förhoppningsvis kommer skaffa) så var det farfar. Han jobbade i trädgården, spelade golf och gick på promenader upp i 90-årsåldern.

Men i slutet av förra året började saker och ting förändras lite. Det kändes som om han blev mindre och mindre och svagare och svagare. Till slut var det farmor som fick ta hand om honom istället för tvärtom, som det tidigare varit.

Så slutligen den 4 april 2009 var det slut. Just efter att ha förberett färdigt flytten för att komma närmare släkten under sina sista år lämnade han in för gott. Synd på ett sätt, men å andra sidan är det skönt att han slapp ödet som drabbar många. Han var relativt frisk, hörde bra, såg bra, och hade sinnesskärpa som en 60-åring - minst. Fram till för bara något år sedan hade han dessutom fysiken som en 70-åring. Se bara bilden ovan, som är tagen 2002.

Farfar var väl egentligen den, efter mormor, "storförälder" som jag känt mest för. Det gick alltid att diskutera med honom som om man var likar, och jag har nog fått mitt lokalintresse från honom. Synd att jag inte fick ut mer information ur honom innan han dog. Det kommer jag nog alltid ångra. Lika mycket som jag ångrar att jag lät släktforskningsprojektet rinna ut i sanden och förmodligen göra honom besviken över det.

När man läser sådana här texter slås man ofta av att de som skriver försöker framställa den avlidnes rabiata åtminstone för sin tid åsikter. Inte här. Farfar var en traditionalist: "det är mannen som för släkten vidare". Ironiskt nog fick han uppleva tre barnbarnsbarn, alla från sina son- och dottersdöttrar. Men jag kan ändå inte låta bli att nämna när han berättade om att han var på strippklubb i New York under mellankrigstiden. Det är häftigt!

Sen måste jag naturligtvis nämna golfen. Farfar var en golfgud. Inte många kan upprätthålla ett handicap på under 20 upp i 80-årsåldern. När han var 83, spelade han under sin ålder, 18 hål på 82 slag, något som få människor åstadkommit. Inte ens jag, som förvisso är en högst medelmåttig golfare, har någonsin spelat 18 hål på de slagen. Han har även upp i 70-årsåldern vunnit flera distriktsmästerskap och liknande. Jag är övertygad om att om han fötts på 80-talet hade han varit proffs idag. Bilden ovan är naturligtvis tagen på hemmabanan Ljunghusens golfklubb, bakom det gamla klubbhuset. Platsen är klassisk, en av de första bilderna på den färdigställda golfbanan är just från samma plats med just samma person som 15-åring som motiv.

Tack farfar, för de 25 år jag fick känna dig och för att du valde att hålla ut så här länge. 91 år är inte fy skam och det är bara att hoppas att jag får uppleva lika många år med samma friska kropp och själ som du hade.

Holger Vilén, född 12 november 1917, död 4 april 2009, vila i frid